AXEVALLA HUS

Margareta var kunglig i och med att hon var dotter till Valdemar Atterdag – kung av Danmark. Hon gifte sig med Håkan Magnusson som var kung över Norge och Västsverige vilket stärkte förbundet mellan de tre nordiska länderna (även om Sverige inte helt var enat). När Kung Håkan dog blev hon förmyndare för sin tioårige son Olof som nu var kung över Norge, Danmark och Västsverige. Den andra delen av Sverige rådde fortfarande Albrekt av Mecklenburg över. Då hennes son Olof avled år 1387 blev hon ensam härskare över Danmark och Norge.

Margareta är beskriven som den skickligaste maktspelaren genom tiderna i nordisk historia. Hon var en fruktad och ibland hatad men samtidigt allmänt respekterad kvinna med avsevärd politisk förmåga. De svenska stormännen tog hjälp av Margareta när Albrekt av Mecklenburg ville tillsätta sin egen fogde vid slotten i några av de sk slottslänen (de administrativa förvaltningsenheter som Sverige var uppdelat i). Det slutade i slaget vid Åsle, inte långt från Falköping, där Albrekts och Margaretas styrkor drabbade samman. Det slutade med att Albrekt besegrades och fänglades. Därefter föll de flesta svenska befästningar och slott i Margaretas händer. Dock inte Stockholm vars tyska borgare hade gynnats av Albrekts politik, där de vägrade ge upp.

Då Margareta inte hade någon arvinge beslutade hon att adoptera sin systerdotterson Bogislav, son till hertigen av Pommern-Stolp, ett hertigdöme i norra Tyskland. Hon presenterade honom som Erik av Pommern och danska stormännen och norska delegaterna gav sitt erkännande nästan direktvid ett herremöte i Helsingborg i juni 1389. Även de svenska stormännen accepterade att Erik i sinom tid skulle bli även deras kung.

Dock fortsatte kriget med mecklenburgarna då Albrekts farbror, hertig Johan I av Mecklenburg-Stargard, tog över som ledare. Han tog till sjöröveri med utgångspunkt i hansestäderna Rostock och Wismar, med syfte att förse Stockholm med proviant och angripa Margaretas positioner. Sjörövarna såg även till att överfalla vem som helst och etablerade sig från Finska viken i öster till Nordsjön i väster. De erövrade Visby och fick en bra bas på Gotland för härjningarna. Till sist gick Margareta med på förhandlingar med den tillfångatagne Albrekt och hans släktningar och år 1395 slöts ett fredsavtal där Albrekt skulle släppas fri mot en stor lösensumma som sju tyska hansestäder gick i borgen för. Stockholm överlämnades till hansestäderna som pant. Däremot så ignorerade sjörövarna som nu kallaes för Vitalianer avtalet och fortsatte härja längs Östersjökusten. Då Margareta misslyckats med att kasta ut dem från Gotland stördes den tyska handeln så pass mycket att den Tyska orden invaderade Gotland och tvingade sjörövarna norrut.

Samtidigt fortsatte Margareta med sina planer att skapa en skandinavisk förening – år 1396 valdes den unge Erik till kung i Danmark och strax därefter till kung i Sverige. Och för att befästa unionen beslöt Margareta att Erik skulle krönas till kung vid en gemensam ceremoni i Kalmar. Kröningen räknas som startpunkten för Kalmarunionen och ägde rum den 17 juni 1397.

Margareta fortsatte expansionspolitiken och när Albrekt inte kunde betala sin lösensumma överlämnades Stockholm av Hansan till Margareta under 1398. Under 1399 överlömnande den siste sjörövaren eller vitalianen sina befästningar till Margareta. Efter misslyckade försök att återta Gotland lyckades Margareta köpa tillbaka ön av den Tyska orden år 1408.  Margareta lyckades även bedriva expansionspolitik i södra Danmark mot Schleswig och Holstein där hon efter relativt kort krigande erövrade ön Als och borgarna i Flensburg.

Här slutar dock expansionen då Margareta drabbades av pesten efter uppehållet i Flensburg. Hon dör den 28 oktober 1412. När munkarna i Vadstena nådes av nyheten om hennes död gjordes följande anteckning: ”I sitt liv var hon, vad världsliga ting beträffar, synnerligen lyckosam.” Margaretas maktbas och målmedvetenhet grundar sig i att hon var änka – och därmed juridiskt jämställd med män. Lägg därtill att hennes make var svensk norsk kung så kan vi lättare förstå hennes position. Margareta hade givetvis praktiska erfarenheter av maktpolitik som förmyndare över sin son men troligen även genuin politisk begåvning vilket bidrog till hennes framgångar.